Min bokmässa gick i förkylningens tecken, men jag har svårt att tänka mig ett bättre sätt att vara konvalescent på. Ja, jag försökte verkligen skona mina medbesökare genom att sätta mig längst ut på bänkraden så långt från alla andra som möjligt, nös i armvecket och undvek överhuvudtaget närkontakt. . . . .
Mina highlights:
Ingrid Betancourt i samtal med Björn Wiman i DN:s monter. Samtalet handlade om den sexåriga fångenskapen hos den columbianska FARC-gerillan som Betancourt skildrat i
Även tystnaden har ett slut. Ingrid Betancourt berättade bland annat att det faktum att hon skrivit boken på franska i stället för spanska (som hon talat hos gerillan) hjälpte henne att få distans till det hon upplevt, men att skrivandet skedde i sällskap med många paket pappersnäsdukar - hon grät när hon skrev.
Hon vill gärna se tiden hos gerillan som meningsfull på det sättet att hon blivit en bättre människa, att hon förstått vad det innebar att vara just människa. I djungeln kunde hon inte komma undan. Det fanns ingen annan att skylla på och hon bestämde sig för att varje dag välja den ljusa sidan av sig själv.
Hon gav också inblick i grupptryckets mekanismer då hon berättade om den dag samtliga fångar beordrades svara med ett nummer i stället för med sitt namn. Ingrid vägrade och fick därmed hela gruppen mot sig. Betancourt återgav också den obeskrivliga lycka hon kände i befrielseögonblicket och då hon fick återse sin mamma och sina barn. Fortfarande strålade hela hon, tyckte jag.
Jag beundrar Björn Wiman som direkt efter Betancourt kunde gå över till Bengt Ohlssons bok om Margot Wallström. Också hon intressant att lyssna till oavsett var man står politiskt. Hon säger sig ha berättat sådant som hon tror andra kan ha hjälp av att få veta, till exempel om alkoholproblem i släkten, ett förlorat barn, en misshandlande före detta sambo, utan att därmed ha berättat allt om sitt liv. Också hon fokuserad, ödmjuk och förtroendeingivande.
Ett tredje möte jag uppskattade var Ola Larsmos samtal med Göran Rosengren. I boken
Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz berättar denne om pappans liv i Södertälje efter att mirakellöst ha räddats undan de nazistiska förintelselägren. Romanen handlar om "mannen som börjar på nytt" menar författaren. Han ville berätta om en pappa som blivit "ett svart hål" för den vuxne Göran Rosengren, en önskan som resulterade i ett omfattande researcharbete. Rörd återgav Göran Rosengren brevet pappan skickat till kvinnan som skulle bli Görans mamma då pappan fått veta att även hon överlevt.
Sammantaget resulterade bokmässebesöket i följande reservationslista på Lunds stadsbibliotek:
Göran Rosengren:
Ett kort uppehåll på vägen från Ausschwitz
Den här boken passar också så fint ihop med den bok jag precis avslutat: Elisabeth Åsbrinks:
Och i Wienerwald står träden kvar.
Alfhild Agrell:
Räddad
Enligt Ebba Witt-Brattström spelades Agrells pjäser mer än Strindbergs på 1880-talet. Konstigt att man inte hört mer om det kan man tycka! Räddad skulle vara ett svar på Ibsens
Ett dockhem.
Bengt Ohlsson:
Margot - enligt Björn Wiman en lättläst bok på 200 sidor som man läser i ett svep. Perfekt!
Johannes Anyuru:
En storm kom från paradiset
Helle Helle:
Detta borde skrivas i presens
Eva-Maria Liffner:
Lacrimosa
Jonas Gardell:
Torka aldrig tårar utan handskar - en återupprättelse ville Gardell ha. Därför en trilogi som märks, menade han. Så sent som på 80-talet hände följande berättade Gardell: Han och Mark sitter på en restaurang varvid en kille kommer fram och spottar i deras mat skrikandes: Bögdjävlar! Han berättade också rörande om kompisar som dött i aids i all hemlighet. Föräldrarna kunde inte acceptera sjukdomen utan talade om cancer. Begravningen skedde i hemlighet. Otroligt tragiskt!
Som vanligt ser jag redan fram emot nästa års bokmässa.
Inlägg
